Lindas universum

Jag tror inte jag har fattat förut. Eller så har jag valt att inte förstå helt och hållet. Jag kan knappt påbörja

meningen ens..  Men pappa kommer dö av den där jävla hjärntumören. Så, nu är det skrivet. Och jag kan knappt läsa det igen, för tårarna väller över så allt bara blir en enda dimma. Pappa har varit sjuk i snart ett halvår, och först nu kommer min reaktion. En dement morfar, en jul och en flytt senare. 

 

Klockan var ungefär 22 i måndags kväll, nästan en vecka sedan nu. Mamma ringer upp mig efter lite sms:ande, hon gråter och säger att det inte är bra med pappa. Fredagen innan fick han läggas in på CSK igen (efter 4 dagar på korttidsboende i K-hamn) på grund av massa symtom som visade sig vara bl.a. njursvikt. Njurvärdet som ska ligga under 100, låg på runt 470. Och blodvärdet på 78. Riktigt dåligt med andra ord. Han saknade aptit och sov mest hela tiden. Onkologen har sagt och gjort sitt, inga mer cellgifter. Nu tar Palliativa teamet över. Vård i livets slutskede. Pappa kommer förlora slaget mot cancern. Den där förbannade, jävla cancern. Allt blev så definitivt. Med mamma i örat skulle jag fråga Dennis i köket om det där teamet finns i Kristinehamn eller i Karlstad. Men jag klararde inte ens att ställa frågan. Min fasad rämnade, tårarna tog över. Mamma undrade vart jag tog vägen. Jag minns bara att vi grät och pratade. Mamma ville trots allt sova hemma den natten. Själv satt jag uppe med Dennis till 01.30 och tårarna tog inte slut. När jag till sist lade huvudet på kudden hörde jag ljudet av en tår som landade på den. En av flera hundra..

Tisdagen fylldes av ett tungt sinne, och ett sting av oro för hur jag skulle klara att se pappa på sjukbädden utan att gråta. Visste inte hur medveten han var om läget. Vardagliga sysslor som att koka gröt till Noah och göra oss klara för dagis blev vädigt betungande. Men mötet med pappa gick jättebra och jag klarade det utan att fälla några tårar. Det var dock tydligt att han var sliten.. Tiden gick väldigt fort och vi blev tvugna att åka hem. Avsked har vi aldrig varit bra på, varken pappa eller jag. Men med vetskapen att jag snart skulle hälsa på igen så gick även det bra. 

Pappa fick två påsar blod och behandling för njurfunktionen. Värdena blev bättre. Så i fredags (6/2) fick han åter komma till korttidsboendet. Nu kan vi lättare hälsa på honom och jag har för avsikt att vara där minst en gång om dagen den kommande veckan. Det är bara ett par kvarter bort. Och Noah får vara på dagis lite längre denna vecka så jag får mer tid med pappa. Måste bli fasansfullt ensamt att ligga sådär. Han är piggare men gråter ofta och är fullt medveten om att han upplevs lite "snurrig" ibland. Vilket känns hemskt.. Jag vet att närminnet ligger nästgårds till (ursäkta mig) tumörhelvetet och hoppas bara de får vara så intakt det är nu, ett bra tag framöver.

Jag slås av att livet flyter på ändå och ibland påminns jag av att det faktiskt händer, denna mardröm händer och pågår nu. Tårarna är nära ofta och det knyter sig i bröstet då och då. På tisdag ska vi träffa det Palliativa teamet. Vill inte, vill inte, vill inte. 

 

Det räcker nu, jag förstår nu! Pappa kommer tas i från oss och Noah kommer kanske inte minnas sin morfar när han blir större. Men jag ska hjälpa honom att minnas.