Idag, 29 år senare flyttar mamma ensam ut ur det lilla röda huset med vita knutar. Med en härlig trädgård och en idyllisk omgivning strax ovanför stadskyrkan. Huset där jag bott största delen av mitt liv. Där jag blev storasyster och till sist så gott som vuxen. Pappa ligger på hemmet och har inte varit hemma i huset sedan första veckan i januari. Huset är nu sålt. Han har fått utstå maktlösheten i att inte kunna vara med och bestämma vad som ska slängas och sparas eller vem som ska få vad. Har inte ens sett lägenheten mamma tackat ja till. Oron över hur mamma ska klara allt har varit stor hos pappa. Men mamma fixar det. Ibland är hennes till synes långa avstånd till sitt inre känsloliv en riktigt bra egenskap. Hon hade inte klarat allt detta så bra annars. Om hon hade vart som mig till exempel. Jag läser känslor och värderingar i allt. Har nära till både skratt och tårar. Mamma har förvisso väldigt nära till skratt och ser till att saker och ting blir av, det är nog hennes räddning. 

 

Det är ganska frustrerande att inte kunna vara med där och hjälpa till med flytten nu. Haft halsbränna hela veckan och inte mått särskilt bra. Men i torsdags blev det värre, när magsjukan kom på besök. Dennis och Noah har haft magont hela veckan men det blev inte mer än just magont och möjligen någon febertopp. Jag blev lite värre däran men repar mig fort som tur är. Är svag och orkeslös med lite magsmärtor fortfarande, men på bättringsväg. Så otroligt typiskt att det skulle inträffa nu. Jag är 3-ledig och det passade ju bra med flytten. Tur mamma har så många goda vänner som ställer upp i ur och skur! Guldstjärnor ska de ha allihop!

 

Ska försöka hitta lite aptit nu så jag får lite energi. Orkar inte ligga på soffan en hel dag till, när solen skiner dessutom. 

 

Ha en fin lördag och glöm inte att släcka ljuset ikväll OCH ställa fram klockan (och kanske utemöblerna) innan du lägger dig!