När ska livet vända? Vart är den där guldkanten som en del tycks ha i sin tillvaro?
En höst och vinter full av jobb-bekymmer, trasiga knän och livsomvälvande kriser. Kryddat med rejäla förkylningar varannan månad..varav jag har en av dem i skrivande stund.

Givetvis har det även förekommit trevliga stunder med nära & kära men jag väljer att fokusera på dem vid annat tillfälle. Jag sätter på skygglapparna och skriver om det som känns i mitt innersta (inte mitt allra innersta, det lämnar jag inte ut här) just i detta nu.

Eller neej..jag ska istället skriva om hur jag önskar att saker skulle vara. Romantisera litegrann...

Fast nej.. det skulle sluta med att personer i min närhet skulle känna sig uthängda (om de ens läser detta) och inget gott skulle komma ur det. Tycker bara att det är tungt nu...att lite uppskattning och för att go crazy till och med lite uppassning skulle vara på sin plats. Låter kanske som att jag är bortskämd och osnuten (osnuten kan jag hålla med om, ska lösa det strax) men vilken människa vill inte och behöver inte ibland, bara en gnutta, få sitta på en piedestal?? Jag har alltid haft en vision om hur mitt liv ska vara, och då syftar jag inte på arbete utan relationer till familj och vänner. Det jag med säkerhet säga är att den visionen är just bara en vision, på de flesta punkter. Med det menar jag inte att det mesta är fel eller dåligt, eller att jag själv inte har någon del i det. Konstaterar bara att inte mycket blev som man tänkt..

Ska dra täcket över mig och hoppas att morgondagen blir lättare att bära.

Godnatt.