..man kan mista det och det går inte i repris. 

 

Ännu en viktig person i mitt liv har gått ur tiden alltför tidigt. Ännu en trygghet har försvunnit. En person som har varit och skulle bli en formande byggsten i vår sons liv. Nämligen hans farmor. Hon hade verkligen humor men stod för rättvisa, klokhet och ärlighet. Hon kunde liknas med ett rättesnöre. All kärlek och omtanke hon utstrålade till de hon hade omkring sig, de hon tog under sina vingar, syntes lång väg. Många är vi som redan saknar den värme och de kloka svar hon gav. När sjukdomen var ett faktum satte jag min tillit till hennes inre styrka och stora vilja i hopp om att hon skulle segra över det onda. Hennes hjärta var dock slitet och förmodligen var det det som gav upp kampen. 

 

Jag hoppas innerligt att Noah får bära med sig några egna minnen av henne, inte bara de vi skapar genom att hålla hennes minne vid liv genom bilder och berättande. Jag ville att han skulle få växa upp med både farmor, farfar, mormor och morfar såsom jag aldrig fick göra.

 

Det finns inte ord för hur eländigt orättvist livet är. Hon levde för alla andra, men glömde ofta sig själv. För att dra en parallell så kan vi nämna min morfar, den store egoisten. Han sitter på hemmet och vet knappt vad han heter. Är 88 år och har endast Alvedon på sin medicinlista. Spriten och fåfängan är väl de som fått mest plats i hans liv. Och sjukt nog har det och till viss del kanske anlag, gett honom ett längre liv än vad han förtjänar. Till någon annan har han inte tillfört annat än spydigheter och otacksamhet. Jo, han gav förvisso min mor livet och en tuff uppväxt. 

Fy för den lede..

 

Gullvi, du kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta♡ Vart du än är så hoppas jag innerligt att du vakar över oss och kanske till och med låter oss få vetskapen om det.