Fast jag är väldigt trött och borde sova måste jag skriva några rader. Sex månader, ett halvt år, en femtedel av Noahs 2,5 åriga liv, fyllt av sorg. En mörk skugga som sänker sig över det mesta. Det gör fortfarande lika ont!!! Om inte värre. Det finns så många tankar och minnen jag inte vågat plocka fram ur mitt inre, av rädsla att göra det än mer outhärdligt. Men pappa är med mig i mina tankar varje dag, så gott som varje timme faktiskt! Och ibland, som när jag badade Noahs ikväll. Helt osökt finns han plötsligt starkt närvarande i min tanke, så starkt att det framkallar en fysisk känsla av att han är hos mig. Jag hoppas så innerligt att det är så. Och min tröst ibland är att tänka att jag en dag, när min sista stund är kommen, får återförenas med pappa. 

Något som smärtar så fruktansvärt är att jag aldrig får se Noah se upp till sin morfar eller ens leka med honom. Pappa älskade verkligen Noah. Han sken upp så fort han fick se honom och hans bullrande skratt kan jag höra än idag. Åh vad jag önskar att vi hade några filmklipp där pappa var med. Det finns säkert någon kortare sekvens tagen med mobilen om jag letar. Står knappt ut med vetskapen att Noah inte kommer få ha sin morfar som stöd och trygghet genom sin barndom. Eftersom jag saknat de funktionerna hos min morfar så har det känts extra viktigt för mig att Noah ska få det. Men han har sin farfar. Och mormor och farmor. Mest vill jag nog för min egen del ha tillbaka pappa. Han var min trygghet. Saknar våra samtal och ettriga diskussioner. Fattar inte att jag inte kramade honom oftare och mer hjärtligt. Nej, nu kommer de där tankarna som jag egentligen inte orkar ta tag i. 

Om du någonstans i en annan värld/dimension kan läsa det här, Pappa❤ Så hoppas jag du förstår hur fruktansvärt saknad du är och att jag skulle ge vad som helst för att få dig tillbaka. 

Och till tumörjäveln:

#FUCKCANCER