Pratade med mamma på telefon sent igår eftermiddag. Hon hade hälsat på morfar på hemmet. Pappa hade tagit färdtjänst ut till sin bror i Ölme. Knappt en timme efter vårt samtal ringer hon igen. Hon gråter. Tankarna börjar rusa i huvudet på mig. Det är något med pappa.. Är han död?! Eller har han ramlat och farit illa?! Eller är det kanske morfar?! Det var pappa. Han hade börjat må illa och blev fruktansvärt trött så snart han hade satt sig i köket hos sin bror och hans fru. Till slut var han knappt kontaktbar. Sen föll han ihop med kramper där han satt på köksstolen efter att han tackat nej till kaffe med dopp. Bara där, när han tackade nej, förstod man ju att något redan var fel. Pappa tackar inte nej till något ätbart. Brorsan som är en bit över 70 och tagit väldigt illa vid sig av pappas sjukdom, kämpar för att pappa med sina dryga 116kg ska glida ner på golvet istället för att falla hårt. Efter en stund kommer fyra ambulanssköterskor och jobbar med honom i en halvtimme där på köksgolvet, med divrese sprutor och mediciner. Vet inte riktigt hurpass kontaktbar han var när de sedan tog honom till Centralsjukhuset i Karlstad. Det vi vet i skrivande stund är att han krampade i en timme på sjukhuset igårkväll. Och att han inte är så värst pratsam idag heller. Mamma hämtade vi hem till oss och hon är fortfarande kvar. Mer besked hoppas vi få innan dagen går mot sitt slut. 

Han ska påbörja en ny cellgiftbehandling till veckan är det tänkt. Sedan blir det röntgen den 28:e. Det blir en form av vägvisare. Har han svarat på strålning och cellgifter eller blir det fortsatt behandling med förmodat fler och värre biverkningar. 

 

Nu hoppas vi på att han inte fått bestående skador av anfallen, vad det nu är. 

Och att det är tröttheten som gör honom tystlåten. 

Hade jag trott på en gud så hade jag bett många böner vid det här laget. 

Nu får vi bara hålla hoppet vid liv.

 

💓