Säg det medans du kan, säg det så det hörs!
Denna julikväll sitter jag på en soffa på kyrkogården och lyssnar på en kråkas kraxande monolog. Har vattnat blommorna hos pappa. Här har jag passerat ett oändligt antal gånger genom min uppväxt men inte haft andra än gamla släktingar jag aldrig träffat begravda här. Nu har jag en av de viktigaste personerna som funnits i mitt liv begravd här. Huset jag växte upp i ligger ett stenkast härifrån, ja jag kan nästan se det från pappas grav. Det gör att jag ofta får em stark önskan om att kunna gå de hundra metrarna dit och gå upp för grusgången till baksidan av trädgården för att möta pappa i färd med att laga något eller arbeta med veden. Alltid fick jag ett varmt och gladlynt mottagande av honom. Som att han inte sett mig på evigheter även om det var i förrgår.
När ingen hör mig och saknaden gör sig påmind brukar jag viska "Jag älskar dig, pappa". Så gjorde jag även nyss när jag satt här och begrundade gravstenarna omkring mig. Jag har nog sagt det minst hundra gånger efter hans död men bara en gång medans han fortfarande levde. Den gången glömmer jag aldrig. Det var under hans sista vecka i livet. Jag var påväg från hans sjuksäng på boendet som han då fått som permanent, det var sent och jag skulle åka hem. Jag hade bestämt mig för att jag skulle hinna säga det innan det var för sent. Vi har aldrig sagt de tre orden till varandra i familjen. Aldrig någonsin. Tragiskt nog.. Men jag tog mod till mig och sa det lite i förbifarten. "Detsamma" fick jag till svar, om än ett svagt sådant. Pappa var väldigt dålig då. Men det betydde allt för mig.
Det är så sorgligt. Pappa visade som sagt alltid hur glad han blev över att se mig, dock känner jag att jag nog aldrig bemötte honom med samma glädje. Jag liksom tog honom för given. Önskar så att jag hade gett honom mer av min kärlek då, är inte så säker på att han känner den nu.
Nej, nu måste jag cykla hemåt. Förbannar mig själv för att jag lade ur näsdukarna ur jackfickan innan jag åkte. De hade behövts nu.
