Vaknade vid 8-tiden efter 4 timmars sömn. Kännde mig överkörd. Och snart kom verkligheten ifatt mig.

Pappa ÄR borta. Tårarna började ohämmat rinna längs kinderna och Noah kom och strök mig på armen och på kinden. Han höll i sin snuttefilt, den blå med molnen på. Han gav mig ena hörnet och fortsatte klappa på mig.

Dennis tog med sig Noah ner och började med frukosten, antog att mamma och Therése som sovit nere i vardagsrummet vaknade av Noahs gallskrik tidigare. Jag låg kvar, tänkte, grät och tänkte lite till. Började sedan ringa samtalen ingen vill ringa. Först till Lennart, pappas bror i Karlskoga. Sedan Mia, Rebecca och Katarina. Samtalen blev många till slut.. De blev också ett sätt för mig att börja bearbeta och förstå det ofattbara. Var nere och kramade om de mina och tog ett halvt glas Proviva innan jag gick upp igen. Blev inte mycket gjort den dagen. Fast ja, det beror på hur man ser det. 

Rebecca kom till mig vid 13-tiden. Skönt att prata med någon som också förlorat en sådan betydelsefull person i sitt liv. Någon som inte tycker att man är knäpp när man hela tiden letar efter tecken på att pappa finns med mig. Trots att det inte ens gått 24 timmar riktigt. Vi pratade länge.. Dennis tog med Noah ut så vi fick sitta i lugn och ro.

Vid 17.30 kom Lennart på besök. Vi fikade och pratade i över 3 timmar, om pappa och om allt möjligt. 
Sedan kom natten..