Denna tidpunkt för exakt 3 år sedan befann jag mig i mitt livs värsta ångestattack. Den pågick i flera timmar tills jag till slut somnade. Sedan upprepade det sig varje morgon i ett par - tre veckor åtminstone. Så fort jag vaknade började det och höll i sig fram till 16-17 på eftermiddagen. Det var långa dagar som tillbringades i sängen med fördragna gardiner, hjärtklappning, skakningar, illamående, konstant och stark oro för allt och inget. Ena stunden svettades jag, andra stunden frös jag så tänderna skakade. Äta var inte tänkbart. 

 

Att jag drabbats av psykisk ohälsa var egentligen inte konstigt efter några år med flera jobbiga perioder och många sk "misslyckanden" inom arbetslivet. Men just det kändes så oerhört skamfyllt. Att jag plötsligt inte alls kunde styra mitt mående utan bara dukade under. Jag har nog aldrig varit så rädd. Rädd för att inte bli mig själv igen. Att det skulle synas i mina ögon att jag var sjuk. Att inte orka ta hand om barnen. Att Dennis inte skulle orka med och lämna mig. Rädd för allt!

 

Jag fick snabbt hjälp av läkare och kurator. Läkaren har jag knappt sett sedan dess men kuratorn har liksom varit min högra hand igenom det här. Ärligt talat så har jag haft fler högerhänder, men han gav mig verktygen som t.ex. Dennis hjälpt mig att komma ihåg och använda när ångesten rivit i mig.

 

1 år senare hade jag sökt tjänsten som säljare på Audio Video som skulle öppna i stan. På annandag påsk satt jag på en filt i sanden vid Skymningens badplats med barnen när telefonen ringde. Det samtalet skulle leda till starten på en ny resa. Jag blev erbjuden jobbet jag hade sökt! Med en helt ny vetskap om mig själv och förståelse för varför jag hoppat av så mycket tidigare i livet tog jag mig ann utmaningen det skulle innebära. Här skulle jag bli kvar. Ångesten har jag alltså burit med mig, säkert sedan barnsben men i olika former. Men jag är fortfarande kvar på jobbet, 

 

Under ca 2,5 år stod jag på 20mg Escitalopram (ångestdämpande och antidepressiv medicin) och samtalsstöd vid behov. Både jag och min kurator tyckte att det började bli dags att trappa ner. Dels för att jag mådde såpass mycket bättre, lärt mig använda verktygen jag fått men också för att jag haft lite tråkiga biverkningar såsom viktuppgång och ökad kroppstemperatur.

 

Nedtrappningen, som jag hört och läst så mycket otäckt om, har gått väldigt smidigt. Minskat 5mg och stått kvar i ca 2 månader innan jag minskat ytterligare 5mg. I samråd med kurator givetvis. Jag har knappt känt av några nedtrappningssymtom alls. 

 

Nu är jag nere på 5mg och det är nog sista steget innan jag förhoppningsvis slutar helt med medicinen. Det är först nu jag haft lite känningar av ångest och nedstämdhet igen. Visst kommer rädslan då att det skulle vara mitt nya "normaltillstånd" men numer har jag lärt mig att tänka att "det får jag ta då" om det skulle visa sig att ångesten kommer tillbaka. Det är inget jag kan påverka nu.

 

Hoppas att mina erfarenheter kan hjälpa någon annan att våga prata om sin ångest eller till och med ge lite hopp till den som genomgår något liknande i detta nu.

 

Ha det gott! ❤